Riskklassade mjukgörare i plastgolv försvinner

Tomas Holmgren har nyligen disputerat på en avhandling vid Umeå universitet. Avhandlingen presenterar en modell för att uppskatta utsläpp av organiska ämnen från material.

I modellen i avhandlingen ser man en markant nedgång av DEHP, den mjukgörare som tidigare dominerande i plastgolv.  DEHP är en ftalat med låg molekylvikt och klassas som ett ämne med särskilt höga risker. Därför gick leverantörer av plastgolv i början av år 2000 ifrån denna mjukgörare till moderna mjukgörare som DINP och DINCH med bättre hälso- och miljöegenskaper. Avhandlingen visar att dessa moderna mjukgörare dessutom avger lägre emissioner.

Om studien

Man har genom experiment studerat emissionerna (utsläpp) av två mjukgörare, DINP och DINCH, från olika vinylgolv. Experimenten visade att ytbehandling av materialet kan påverka utsläppen. PUR-skikt ger till exempel lägre emissioner, vilket är känt sedan tidigare. Doktoranden har sedan ställt upp en modell för hur organiska ämnen emitterar från t.ex. golv.

Modell-för-emissioner-av-mjukgörare.png

Här ser man tydligt den dramatiska minskningen av emissioner från DEHP och att de moderna mjukgörarna DINP och DINCH, med bättre hälso- och miljöegenskaper, dessutom avger lägre emissioner. Mjukgörarna isDEH och DEHA har använts i avhandlingen för att testa modellen. Dessa mjukgörare används inte i golv p.g.a. deras flyktighet.

Välj rätt plastgolv

Det är viktigt att man skiljer på olika ftalater eftersom de har olika egenskaper och funktion. DINP (diisononyl-ftalat) och DINCH (diisononyl-cyklohexan-dikarboxylat) är inte hormonstörande och bedöms inte ha några negativa hälso- eller miljöegenskaper.

Mellan 2001 och 2003 skedde ett skifte i mjukgöraranvändningen i de plastgolv som säljs i Sverige. Den tidigare dominerande mjukgöraren DEHP ersattes med den modernare mjukgöraren DINP. Sedan förra året finns även vinylgolv med mjukgöraren DINCH på svenska marknaden. DINCH tillhör inte familjen ftalater och den är godkänd i material som kommer i kontakt med livsmedel och i leksaker.

Skillnaden mellan bra och dåliga ftalater

Ftalater med hög molekylvikt eller "högmolekylära ftalater", såsom DINP, DIDP och DPHP, utgör mer än 80 % av de ftalater som används i Europa. Dessa ämnen är registrerade i enlighet med EU:s kemikalielagstiftning (REACH) och är oklassificerade vad gäller hälso- och miljörisker.

Ftalater med låg molekylvikt eller "lågmolekylära ftalater", såsom DBP, BBP, DIBP och DEHP, är enligt REACH klassade som "ämnen med särskilt höga risker" (SVHC - substances of very high concern), på grund av deras inverkan på reproduktion i djurförsök. Dessa ftalater utgör idag mindre än 11 % av de ftalater som används i Europa och denna siffra har minskat stadigt under de senaste 10 åren.

Läs hela avhandlingen här.